Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besk en slumpmssig hemsida p Zoomin

 

              THRIM 1957                             Välkommen!                             ODIN 1986

                                                             

                                                           Klicka på Team-H för att komma till start.

                      

HELVETE´s DAGEN!

HELVETE´s DAGEN!

 

Det börjar med morgon pinkningen...jag släpper ut Nhitroz på gården som vanligt, går och gör mat och sätter dit nytt ris åt honom och funderar varför han inte kommer in någongång, han brukar ju vara snabb. Så jag börjar ana oråd, springer ut och visslar...ingen hund!! På med kläder och ut, skriker och visslar omvartannat, men ingen Nhitroz, han brukar ju alltid komma som ett skott, min mage gör sig påmind och vrider sig, den förstår nog vad som hänt........

NHITROZ HAR SPRUNGIT BORT!!!

Jag kastar mig på telefonen och ringer mamma, "Nhitroz är borta, kom och hjälp mig!", den meningen sa jag många gånger efter det, för jag ringde alla jag kunde komma på. Innan mamma hann komma hit springer jag runt hela gården och skriker och ropar utan resultat, tom hästarna beter sig annorlunda, de springer runt, gnäggar och är allmänt oroliga, PANIK, PANIK, jag pulsar i snön, klättrar, springer, kryper, hyperventilerar, darrar av ansträngningen, visslar och ropar, en väldigt brant uppförsbacke tar ut sin rätt på min kropp och jag måste kräkas. Mina tårar bara rinner och som i en dimma fortsätter jag runt gården för att kolla så att han inte sprungit åt det ena eller andra hållet, han har inte gått mot bäcken, inte mot grannarnas hundar, inte över täckten mot vägen...vart är han?!?!?

Då kommer mamma och förstärker mina rop, (tack för att du kom så fort och för att du alltid ställer upp, mamma!).

"Han har inte gått av gården där jag har gått, för det finns inga spår" säger jag och hon börjar söka av ner mot vägen, täckterna och byggnaderna där nere och jag går in och ringer efter mer hjälp, alla som jag fick tag på och som kunde komma ifrån sina jobb dyker upp. Bonus pappa Lasse kommer (han har för allitd tagit Nhitroz under sina vingars beskydd, tack Lasse för att du finns!) och drar sig ner mot bäcken och skogen där, Husse, Ante kommer hem och tar på sig skidorna, mamma tar bilen och kör ut, Anneli (vår härliga och kunniga instruktör och tränings kompis) med Chila kommer efter en sväng ut mot Finflo området, Johanna (min Johanna som brukar busa runt med Nhitroz i 100 knyck) åker ut på sin lunch och pappa (som brukar krypa runt på golvet och leka och kampa med Nhitroz var gång han är här) kommer hit.

Vi söker av området en gång till...ingen hund!

 

Då tar Anneli ut sin Chila, en shäfer tik som brukar leka och träna tillsammans med Nhitroz och som är välutbildad innom spår, fast på folk, så det här blir yttligare en svårighets grad till för henne. Ska hon klara av att strunta i alla människo, katt, rådjur, räv och häst spår och förstå att hon måste hitta Nhitroz? Men det är bara hon som kan hjälpa mig nu känns det som, ska någon få upp hans spår och hitta honom så är det Chila, hon har en fenomenal nos och är arbetsvillig som få. Hon utrustas inte med sina vanliga "arbetskläder" för spår, det är ju inte folk hon ska leta utan Nhitroz, så hon går in och letar efter honom när han själv inte kommer ut och tar emot henne när hon kommer, upptäcker att han inte är inne och fortsätter hon ut mot gården och Anneli kopplar upp henne och börjar sitt arbete. De söker och söker, kommer upp på gården igen och pustar, rensar nosen och ger sig iväg igen. Jag tar min ficklampa för att gå ner under grunden på huset, ifall han sitter fast någonstans och han är ju en boxer ut i "fingertassarna" och då skäller man ju inte om man sitter fast! Så jag måste bara kolla. Då när jag kommer ner till stallet inser jag att hästarna inte har fått någon lunch, bortglömda i all villervalla och att Nhitroz varit borta i över två och en halv timme! (Jag börjar konstigt nog att packa höpåsarna och väga meten, det var nog hjärnan som måsta göra något bekant och invant som styrde där). 

 

Då skriker Anneli......................."JAG HAR HITTAT HONOM",

mitt hjärta stannar, #här på gården, så här nära, varför har han inte kommit då, har han suttit fast så han har hängt sig, vart är han, är han...död?!?!?!#  hinner jag tänka, innan Anneli säger "han är ok, han sitter i en rävfälla!". Jag kastar allt och springer ut, "lever han?" skriker jag åt henne, "han är ok, ta det lungt", då säckar mina ben ihop och jag hamnar på backen, Chila skäller, jag reser mig och rusar ner, 5-10meter! från gränsen på våran gård står hon och Chila hoppar och krafsar på en brädhög i snön och där, där är rävfällan som hållit min älskling fången i 2 timmar och 30 minuter, den längsta tiden i hela mitt liv! 

Ni anar inte vilka tankar som snurrat i mitt huvud under den här tiden, vilka kval och vilket rent helvete det varit och där är han nu äntligen. Jag tittar in och ser, blod, blod på en skakande, skamsen, pinknödig och törstig liten hund, han hade så klart ätit upp betet i fällan och svalt allt, det var därifrån som blodet kom och från att han försökt bita sig ut, för hans tunga och tandkött var alldeles sårigt. Han går ju på cortison för sin mage och det gör att han är kroniskt hungrig och kunde inte låta bli den dilekata lukten av slaktavfall! Han vågar inte titta upp och se mig i ögonen, han skäms, han har ju gått över gårdsgränsen, ätit saker han inte får och inte kommit när vi har ropat! (Men jag struntade väll i det, jag var bara överlycklig att han kommit till rätta, men det visste ju inte han). Jag har gått förbi fällan flera gånger, Lasse har gått där, mamma har varit där, Ante har skidat förbi och Anneli och Chila har varit inärheten och ingen, ingen av oss har hört ett knyst, det är en tyst boxer det!

När Lasse väl får upp lådan och han kan komma ut så ställer han sig och pinkar, går förbi Chila trotts att hon vill leka, han lommar iväg med svansen lågt och går in på vår gård, där ser han mamma och lunkar dit och säger hej, sen fortsätter han upp på gården och väl där uppe säger han hej till Chila, då jag är rädd att han fryser så illa och är utsatt för chock så får de två belöna sig själva med att springa två varv runt gräsmattan innan vi går in.

När jag sitter och ringer för att meddela alla att han har kommit till rätta, så ser jag med blotta ögat hur hans mage växer, "lägg på luren säger" Anneli, jag gör det och utbrister "ser du magen på honom" "ring kilniken och tala om att vi kommer in, NU" kontrar Anneli.

Jag drar på mig ett par tofflor och rycker åt mig en burk hundmat! Varför vet jag inte riktigt, men med skulle den, hela jag skakar och magen vill komma upp, #ska det gå åt pipan nu när jag fick hem honom levande, ska han dö i magtarmomvridning av allt han ätit, vad ska jag göra för att rädda Nhitroz?# tänker jag på vägen. När vi kommer dit får Anneli ta honom, jag klarar tydligen ingenting, #vakna nu hjärnan, vi är framme hos hjälpen#, tankarna flyger åt alla håll. När vi kommer dit står dom med dörren öppen och vi knallar raka vägen in, Pia kommer och kollar honom, han läggs på RTG och Anna tar bilder på hans väldigt spända mage, där syns en över fylld magsäck med en massa ben och annat skräp.

 

 

 

Han får en kräkspruta, vi får tre kräkpåsar och vi skyndade ut, sju riktigt fina högar på 1,2kg kom ut med rester av revben på 10cm, broskknölar med en omkrets från 1-6cm, halvsmält kött och en massa slem, vi fick ta allt i en kasse, för påsarna räckte inte till. Sen gick Anneli med honom och han kräktes yttligare 15-20 gånger med slem och galla, sen var det dax för RTG igen.

 

Betydligt mindre hund, nu.  Han var så trött att ögonen hängde och så frysen att han skakade trotts att han hade Chilas täcke på sig, att när Pia skulle undersöka honom igen så orkade han inte stå, utan säckade ihop på bakändan. Pia funderade ut hur vi skulle gå vidare och sen kom Anna in igen och gav honom kontrast för att lugna magen, 1l dropp i nacken, för han var så uttorkad, K-vitamin spruta (ifall köttet var förgiftat eller inte) och en spruta med cortison. Mamma kom och var med oss inne på rummet och sedan skjutsade hon oss hem så att Nhitroz fick sova innan han hoppade i duschen, han luktade INTE gott efter all tid i fällan, så det blev en riktig bubbel dush och torkning med hårfön för hans del.

Själv vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på, höger, vänster, framåt, bakåt, vad är upp, vad är ner?!

 

En sak vet jag iallafall...

Nhitroz och jag är skyldig Chila många meter tuggben!

Till alla de andra som var med och hjälpte mig att leta min ögonsten kan jag bara säga, TACK, TACK och åter TACK!

 

Det här kommer vi aldrig att glömma!

Ni är värda mijarder!!!

 

Ett litet... PS. Han som satte ut fällan är en av Nhitroz polare och en riktig djurvän, ända ut i fingertopparna, så han är helt förstörd och kan nog inte sova i natt trotts att jag talat om att allt är ok nu, tillsaken hör oxå att fällan skulle bort i morgon och att han brukar titta till den minst tre gånger om dagen, men blev uppehållen på jobbet idag och hann inte hem just idag. De hade diskuterat om de skulle tala om att fällan fanns, men Nhitroz går ju aldrig från gården så det var nog ingen risk, de visste ju inte att han går på cortison och skulle kunna äta upp en hel älg om han fick! Han själv är döv så jag pratade med hans mor om detta, för jag ville veta vad det var för kött som Nhitroz satt i sig. Hon talade om att han mådde så dåligt och att han aldrig mer ville ha en fälla på sin gård och att han skulle smsa oss i morgon för att se hur det var med Nhitroz.

 

Tillslut...Nhitroz lever och blir bra, det är allt jag begär!!!

 

Tisdagen den 16 december 2008 kl. 23:33

Allmnt | Permalnk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlgg

 

Kommentarer

 

Skriv ett meddelande

Namn
(obligatorisk):
URL
(hemsida/blogg):
E-post
(visas ej):
Meddelande:

 

 
nil

 

Kategorier

Allmnt

Arkiv

 2012

 2010

 2009

 2008

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Lnkar

Nyligen.se

Flden

RSS-fldeRSS 2.0

 

.

 

Thrim 1957 &  Odin 1986

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

¤¤¤¤¤¤


    Website counter

free counters